02 – Mina syskon

Jag har tre syskon. Som är helt olika på alla sätt och vis och helt underbara på alla sätt och vis.
Tror vi börjar nedifrån. Min yngsta, min lillasyster.

Julia, nio år den 21 december! Det är alltså elva år mellan oss. Men hon är en sådan stor person redan så ibland undrar jag om det stämmer. Häromveckan la hon på telefonen i örat på mig för att hon blev irriterad, haha! Vem gör så i hennes ålder? I vilket fall så är hon fin, det är hon verkligen. Både utvändigt och invändigt. Visst är hon lite sur och snobbig ibland. Men roligast har vi i alla fall när vi kommer in i ett data-spel tillsammans. Vi spelade ut Råttatouille för ett tag sedan, det var storartat. Vi har en ganska bra relation ändå, julia & jag. Vi bor ju inte längre tillsammans men det fungerar bra ändå. Vi kör lite sleepovers (försöker åtminstone) och brukar försöka kika förbi så ofta jag kan. Jag älskar min lillasyster över allt annat och skulle göra allt för henne.

Sedan är det Joakim, jocke, björn? Haha, min sjuttonåriga lillebror som säkert skulle kunna misstas för min storebror i vissa ögon. Han är också fin, nu förtiden får man alltid en kram då vi ses, bara en sådan sak. Han är inte alltid så lätt att prata med eftersom att hans finaste ägodel är hans mobil och den håller han i handen tjugofyrasju, skämtar inte ens. Men när man väl pratar med han så får han i alla fall vg! Älskar även honom högst av alla, det är något med dem där yngre. Håller dock alltid tummar och tår på att han håller sig till det goda eftersom att jag vet han är en väldigt fin människa och kommer komma långt här i livet.

Och sist men ej minst värd för det. Jennifer, min andra halva, min värld, min tvillingsyster. Det är faktiskt svårt att med ord beskriva en sådan relation som man har med sin tvillingsyster. Så istället tänkte jag börja med att berätta hur jennifer är. Hon är på många sätt och vis en jävligt stark person, ser ofta upp till henne trots att hon är kortare än mig. Och när allt är bra mellan oss så har jag aldrig så roligt som jag har med henne. Vi har pratat om det ibland, just på grund av att vi ändå är osams så pass ofta, att om vi inte skulle vara syskon så skulle vi förmodligen inte ens vara kompisar. Stört kanske, men just därför är jag så glad att vi faktiskt är syskon eftersom att jag skulle inte klara mig utan henne. Skulle nog inte ens vilja. Utan Jennifer är jag inte någonting. Hon gör mig hel. Det är vi, hon och jag, martina och jennifer. Det som betyder absolut mest för mig i hela världen. Enklare än så går det inte att förklara.

Mina hjärtan