Det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på dig, vissa dagar är det inte mer än en tanke, ibland tusen och ibland vet jag inte ens varför. Tiden går så fort, bara springer iväg och plötsligt har månader gått och årstider förändrats. Då var det kallt och mörkt, nu är det varmt och ljust. Jag klagar inte, för det hjälper så mycket att veta hur fint allting är påväg att bli. Trots att det fortfarande är lång väg dit så vet jag att jag är påväg. Jag är inte sådär stark som du verkar vara, jag är inte det minsta stark om jag ska vara ärlig. Det är så lätt att låtsas, så enkelt att säga att allt är bra om någon frågar, för vem orkar egentligen lyssna på hur dåligt någon mår? Jag skulle nog rygga tillbaka ganska snabbt själv, för man vill ju inte veta, man vill inte att någon ska må dåligt, såklart, men inte fan vill man höra om dem gör det heller. Alla, inklusive jag själv, alla är så rädda för hur vi ska hantera det när någon mår dåligt, vi vågar inte riktigt lyssna för att vi inte vet vad vi ska säga. Det är synd, det är tragiskt, men det är så sant. Det finns mycket som jag skulle kunna vara glad för idag, såklart är jag det och så tacksam för de sakerna också, men det som är hemskt där är att det troligtvis inte räcker för att nå hela vägen. Måste hitta en del till, måste hitta ett sätt att våga, måste hitta mig själv. Det är så enkelt när man har någon som säger att det är ingen fara, det kommer gå bra, det kommer bli bra. Men innerst inne vet man ju att det spelar egentligen ingen roll att de säger det, för man måste göra mer än så. Jag lärde dig vad man skulle säga, vad som skulle svaras och hur. Det betydde allt för mig, även fast orden egentligen kom från min egen mun så sa det så mycket mer när de kom ut från din. Är evigt tacksam för allt du gav mig, för att du visade mig att jag går att älska, även fast jag är svår. Jag har dock sådan tur att jag alltid kommer ha en person till som säger det här sakerna till mig, som gärna säger det bara för att det ska sägas och för att det ska kännas lite bättre. Min andra halva kommer alltid göra det för mig även fast jag inte har någon som du. Jag vet att det kommer bli bra, jag vet att det är svårt nu, jag vet att jag kommer ta mig igenom det här, jag vet att jag kommer hålla fast vid minnen och inte för att de längre kommer göra ont utan för att det kommer vara något fint, jag vet att jag alltid kommer känna att kanske var det inte rätt, jag vet att det var det, jag vet också att trots smärtan jag har gått igenom och alla gånger jag har undrat om det ens kan göra såhär ont, trots det så kommer jag att bli starkare. Men iband undrar jag såklart, varför jag? Varför var jag tvungen att bli en sån som tänker såhär mycket och ältar allt, analyser allt, har ångest för allt? Men såklart finns det väl en mening med det också, en dag kanske jag kommer inse att det inte gjorde så mycket att jag var såhär när jag var yngre, kanske måste man få gå igenom tyngre perioder i livet för att verkligen uppskatta de bra när de väl kommer. Har mått dåligt till och från i hela mitt liv, men det har ju självklart funnits de perioderna som jag mådde bättre och när jag tänker tillbaka på det nu så blir jag så lättad, att veta att dem finns, att det inte är något påhittat, att lycka faktiskt existerar, även om den är svår att känna ibland. Men just nu känns det svårt och jag längtar mer än något annat till den dagen, då jag utan att tveka kan säga, jag är lycklig nu.