I think I have a problem, I think I think too much

Ja, jag är vaken nu. Jag vet inte varför men jag kan helt enkelt inte sova. Tänker alldeles för mycket på allt och inget. Sån är jag. Jag önskar att det inte vore så men just nu kan jag inte riktigt göra något åt saken. Jag kan inte säga vad jag tänker på för sanningen är att jag knappt vet själv. Jag tänker på sånt som har varit och som aldrig kommer igen, på människor som har haft en sån stor plats i mitt hjärta och som har försvunnit, sånna som fattas mig. Varför ska saker behöva ändras? Varför kan man inte bara vara nöjd? Varför ska man alltid vilja ta allting ett steg längre? För det är just det, jag är glad, jag är lycklig, egentligen. Men ändå lyckas jag hitta fel, fel som inte finns, fel som är så obetydliga. Analysera, det gör jag hela tiden, varför är det så, hur kan man göra så, osv osv. Inte allt för underhållande kan jag lova. Det är nog det som är största felet, jag tänker för mycket. Vilket märks väldigt tydligt. Annars skulle jag inte sitta här, klockan tre på natten och skriva av mig saker som kanske inte ens existerar. Jag skulle inte heller ligga vaken när jag ska upp klockan sju och ha redovisning vid tio. Jag har blivit så obrydd, så lam. Man skulle kunna säga att jag saknar mitt gamla jag, jätte mycket. Både martina som faktiskt kunde bestämma sig för att vara positiv, henne skulle jag behöva just nu, och martina som inte analyserade varenda liten sak. Jag antar väl helt enkelt att man förändras. Nu låter det jättemycket som att jag inte mår bra, och det är just det som jag inte vill trycka på, för det är inte så, jag mår bra. Jag trivs med hur saker och ting är, det enda är att det är mig det är fel på. Jag ska göra allt jag kan för att bli mitt vanliga jag, som jag trivs så mycket bättre med, det kan jag lova. Jag ska inte bli arg för saker som inte är värda att bli arg för. Allting har nog med inställning att göra, det har det alltid gjort. Jag minns det så väl, när jag mådde dåligt för ett bra tag sedan så sa jag det till mig själv, att det var dags att bli positiv och jag la all energi på att faktiskt vara det, och det fungerade. Det gjorde det faktiskt. Men det var på tiden som jag hade orken att gå ut och gå också, den motivationen finns ju inte riktigt där, inte heller motivationen på att dra ner på slask. Sånna saker stör jag mig på, när man känner sig som en svagare individ för att man inte lyckas med det man vill, det som man har lovat sig själv. Men sen kommer det ju saker som man inte kan bestämma över själv, och då blir det svårare. Klart att jag skulle vilja ha kvar er, klart att jag saknar dig. Men vad gör jag åt saken? Ingenting. Kanske är man för bekväm med sin nuvarande livssituation. Eller så är man helt enkelt för rädd att få ett nej. Det går nästan aldrig en dag utan att jag tänker på er, så enkelt är det. Själva anledningen är ju mest för att jag saknar det som var. Saker som har hänt. Men som en person sa till mig nyss, man ska titta framåt och inte bakåt. Det stämmer ju, annars blir man bara besviken. Dock är det svårt vissa gånger. De gångerna då det faktiskt slår mig att jag har levt ett helt annat liv. Då är det inte annat än svårt att längsta tillbaka. Men man ska inte jämföra, det har jag lärt mig. Speciellt eftersom att det har varit som en del av mitt liv, att bli jämförd med någon annan. Sedan har det påverkat mig negativt då jag har legat på den sämre sidan av jämförelsen. Kanske just därför jag vet att man inte ska göra det, jämföra. Vem vill bli jämförd med någon annan?

Jag tror att jag har babblat på ganska lagom mycket nu. Väldigt ointressant och jag skulle bli förvånad om någon ens orkar läsa det eftersom att det till hälften består av ordbajs. Sådant som är bra att kunna när man ska skriva långa uppsatser. Jag kan det, ganska bra. Det räcker oftast gott och väl, kanske ett g+ eller nått? Saken är den att jag fortfarande inte är trött. Mina ögon svider och jag har ont i dom, men jag är inte trött. Jag är inte ens sugen på att sova även fast det är bland det bästa jag vet. Bland annat eftersom att jag är rädd att inte vakna imorgon och sedan bli sen och missa redovisningen och samtidigt rädd för att förstöra ännu en dag. Det vill jag ju inte. Jag är bättre än så. Jag är faktiskt bättre än många, vad ni än tror.